Som 20-åring rasade kroppen.
Blödande tarmar, körtelfeber och en period då allt gick emot honom höll på att sätta stopp för karriären.
I dag, 44 år senare, tränar Robert Wells regelbundet och är i sitt livs bästa form!
Hur står det till med världens bästa Robert?
– Väldigt bra, faktiskt! Imorgon lämnar jag Falkenberg några dagar och åker upp till Haparanda för att spela på ”Classic Car Week”. Jag älskar gamla jänkebilar. Det är få saker som slår kombinationen att gå och titta på klassiska bilar och sedan kliva upp på scen och köra rock’n’roll.
När kände du dig senast som världens sämsta Robert?
– När Charlotte Perrelli och jag skulle spela på en begravning i Engelbrektskyrkan. En god väns pappa hade gått bort. Jag satt lugnt i studion på Sankt Eriksplan, iklädd jeans och T-shirt, när det plötsligt plingade till i mobilen. Ett SMS från Charlotte: “Var är du?” Då insåg jag att jag skrivit in fel datum i kalendern. Jag har nog aldrig varit så nära en hjärtattack. Ljudteknikern hade en kavaj som jag fick låna. Sedan kastade jag mig in i bilen och hann fram fem minuter innan ceremonin började. Efteråt kom reaktionen. Jag fick rena nervkollapsen, började skratta okontrollerat och kröp nästan ut ur kyrkan!
Vad är det sjukaste du varit med om – bokstavligen?
– Som 20-åring fick jag åka ambulans akut. Det var en riktigt tung period. Jag hade uselt med pengar, tjejen hade gjort slut och jag hade precis avslutat en turné som varit fullständigt nedbrytande. Sedan kom nästa smäll: blödande tarmar. Jag låg några dagar på Karolinska. Jag blev inlagd på onsdagen och på fredagen sa jag till läkarna: “Jag har en spelning i morgon som jag inte kan missa, ni får koppla bort droppet några timmar.” De tittade på mig som om jag inte var riktigt klok. Jag genomförde spelningen, men efteråt brakade kroppen ihop totalt. Det visade sig att jag dessutom hade körtelfeber. Jag var sjuk i flera veckor.
I vilken ålder lät du håret växa ut?
– Jag var nog runt 16. Jag hade precis slutat hos min första pianofröken, som bestämt tyckte att jag skulle ha engelsk skolpojkefrisyr – blazer, fluga och hela paketet. Det där var inte jag. Sedan dess har håret fått växa. Jag hade med mig Svenne Hedlund på ett av hans sista jobb 2022. Då tittade vi på varandra och sa: “Vi är en utdöende minoritet. Vi måste hålla ihop.” Vi kallade alltid varandra för brorsan.
När var du senast på Spy Bar?
– Det kan ha varit 2006. Det säger väl något om mitt intresse för sådana ställen? Intresset är noll. Jag är uppvuxen med pubarna och trivs mycket bättre på Engelen och den typen av hak. Jag saknar verkligen 80-talets Stockholm. Då var jag ute jämt. Alexandras. Café Opera. Där kunde man faktiskt prata med varandra. Det var inte 230 decibel överallt.
När gjorde Maria entré i ditt liv?
– Vi är faktiskt lite oense om exakt när det var, men ett par blev vi 1994.
Vad störde sig Maria på hos dig när ni flyttade ihop?
– Att jag jobbade för mycket. I samma hyreshus där vi bodde hade jag en studio, och jag levde mer eller mindre där. Men med tiden blev det bara normalt. Nu låter det nästan som att jag hittar på, men vi har faktiskt aldrig behövt störa oss särskilt mycket på varandra. Maria är mer noga med att det ska vara rent och snyggt. Och hon blir fortfarande lite tokig när jag försöker hjälpa till i köket. Det är hennes territorium. Hon är fantastisk på att laga mat. Själv har jag blivit alldeles för bortskämd. Först mamma, sedan mormor och därefter flickvän. Jag har alltid tänkt att jag borde lära mig laga mat, men det tåget har nog gått. Däremot handlar jag gärna, dukar och diskar. Där gör jag min insats!
Hur skulle du beskriva ditt hem för den som aldrig varit där?
– Det är ganska fullt med grejer. Väldigt inbonat och familjärt. Ett hem ska leva. Det ska inte kännas som en utställningslokal. På väggarna hänger gamla turnéaffischer och MC-skyltar. Jag är ganska enkel av mig och blir inte imponerad av dyra saker. Ge mig en stor tv där jag kan titta på fotboll och spela tv-spel. Då är jag nöjd.
Är du en kilojägare?
– Nej, aldrig. Jag har aldrig känt mig vare sig för smal eller för tjock. Jag har alltid sett ut ungefär så här och tänker inte särskilt mycket på vikten. Däremot är konditionen jätteviktig. Jag vill känna mig stark och orka mycket. Därför tränar jag regelbundet. Det betyder supermycket för mig.
När tycker dina söner att du är en riktig gubbe?
– När jag drar gamla uttryck från ”Hasse och Tage” eller ”Magnus och Brasse”. Förresten lyssnade jag på Magnus Ugglas podd häromdagen. Vet du vad en banjovåffla är?
Ingen aning!
– Våffla betyder hand på söderslang. Och när man tänker på en banjo ser man ju någon som spelar blixtsnabbt med händerna. Är man en banjovåffla är man så nervös att handen skakar. Det är ett Uggla-uttryck. För jävla roligt!
Slutligen Robert, vad skulle du välja: bli omkörd av en rödmyra på Harley Davidson utanför Myrviken, bevittna en hustomte som springer över gårdsplanen och kollapsar vid grinden eller kapa en glassbil på Stureplan?
– (Skratt). Jag kapar glassbilen. Jag älskar glass!
Fakta om Robert Wells
Namn: Robert Wells.
Ålder: 64.
Stjärntecken: Vädur.
Bor: Stockholm och Falkenberg.
Familj: Hustrun Maria, 61, och sönerna Teddy, 28, och Oscar, 30.
Jag ser fram emot: Kyrkoturnén Musik i Vintertid tillsammans med Sofia Källgren. Premiären äger rum i Mora den 26 november innan vi fortsätter till ytterligare 14 orter runt om i landet. Det blir en stämningsfull konsert med välkända melodier, starka känslor och kyrkorummens alldeles speciella atmosfär.
Mina vänner uppskattar att jag: Är naturlig och rak.
Mina vänner stör sig på att jag: Börjar klättra på väggarna så fort en turné är slut. Det tar några dagar innan adrenalinet lämnat kroppen och sömnbristen släppt. Under den tiden kan jag vara både rastlös, butter och lättirriterad.
Den klädseln är mest jag: Jeans och en T-shirt med Harley Davidson-tryck. Privat är jag extremt ointresserad av kläder. På scenen däremot ska det se snyggt ut!
Kändismerit: Fastnat i en hiss med Tage Erlanders son.